Varje gång jag träffar lilla Isabell så har jag så svårt att ta till mej att min egna lilla Prins för ett år sedan va lika liten som hon är nu. Det är så ofattbart att tiden bara har rusat iväg det senaste året. Tycker inte alls det var längesen man kom hem från BB med det lilla knytet som bara sov, åt och sket. Tycker inte det var så längesen som man gladdes åt det första leendet, när han kunde sitta upp för sej själv första gången, när han vände sej om, när han började krypa. Detta gör mej faktisk lite lessen i ögat. Nu säger jag inte alls att jag inte är glad åt det han gör nu, så som uppfattar saker och ting på ett annorlunda sätt, eller att han kan göra sej förstådd på ett eller annat sätt, eller att han snart kommer att börja prata. Men jag saknar faktiskt tiden då han bara var ett litet knyte. Ni får gärna tycka att jag är dum i huvet men bäbistiden va underbar, den va det för mej i alla fall.