Dom säger att hoppet är det sista som överger en. Men jag vette sjutton om det är sant! Mitt hopp är snart borta!

Jag trodde att det skulle bli en förändring, eller nä, jag hoppades att det skulle bli en förändring!
Men istället går vi tillbaka till ruta ett!
Utan någon som helst förändring!

Att man rent ut sagt kan vara så jävla dum i huvudet!
För det är precis vad jag tycker!
Jag vill inte se dej överhuvudtaget just nu!
Vill du stoppa huvudet i sanden är det upp till dej!
Men tänk på alla runt omkring som du sårar på din väg!
Det finns fler i världen än du!

Jag älskar dej så mycket att jag hatar dej!

Jag har total torka på matidéer! Blir bara samma tråkiga mat hela tiden. Och vi ska inte prata om vad jag och Storprinsen äter på dagarna när vi är hemma.
Så sitter man och kollar på Arlaköket.se, kokaihop.se, lättlagat.se och va f*n alla heter men man hittar absolut ingenting!
Sen kanske man är lite lat med, eller rättare sagt, man gör det lätt för sej genom att laga samma mat om och om igen!
Så nu eftersöker jag av er (få) läsare tips på hyfsat lättlagat och god mat!

Ja det kan man bli när ens barn bara skriker, gnäller, matvägrar och kastar sej på golvet och sparkar med benen i värsta utbrottet utan att kunna tala om vad felet är.
Ingenting duger till honom. Just nu känner jag mej så sjukt värdelös och misslyckad i min mammaroll att ni inte kan förstå. Jag vill bara gå och lägga mej och hoppas på en bättre morgondag.

När jag var och handlade idag så passade jag på att köpa Aftonbladet för att läsa om varför Breivik hånflinade och grät i rättsalen.
Han sa att han grät för att filmen han gjort är så fin! "Den är så emotionell" sa han till sin advokat!
Hmpf!

När jag först slår upp tidningen hittar jag en insändare från en upprörd kvinna! Och det är precis vad jag tycker!
Ni ska få se själva!

Tänkte jag kanske skulle ta och berätta för er vad det är som gör att jag inte sovit inatt och vad som gjort att jag vart depp hela dagen.

Igår när vi precis lagt oss så fick jag ett sms där det står att min svärfar har försökt ringa mej. Nicke blir hemskt nyfiken och går och ringer till honom. Jag ligger kvar i sängen och njuter av min bok så länge. Tills han kommer och ber mej komma ut i vardagsrummet. Då berättar han att hans fasters gubbe tagit livet av sej! Jag sätter mej på bordet och frågar om han skämtar (det va ju inte så kul kom jag på) Han va ju här på dopet för guds skull!
Genast faller mina tankar på min pappa. Kanske ska berätta bakgrunden med, för er som kanske inte känner mej för väl eller kanske inte alls.

Den 11/2-1999 är dagen som förändrade mitt liv totalt. Jag är nästan 15 år gammal när min pappa bestämmer sej för att ta sitt liv. Att inte vilja finnas kvar i våra liv, se oss växa upp. Man var väl kanske redan en arg tonåring, men detta gjorde ju inte saken bättre. Och när man är såpass ung som jag då var så sörjer man inte på samma sätt. Men jag vet att jag var mest förbannad på honom! För att han valde att göra som han gjorde. Så egoistiskt! Så jag sörjde inte honom på det sätt man kanske skulle gjort! Men det har jag bittert fått ångra under senare år. Det har jagat mej nästan!

Så när vi nu fick detta beskedet igår så revs det upp massa tankar och känslor hos mej som jag inte trodde fanns! Jag grät som en stucken gris och har sovit så fruktansvärt dåligt inatt.
Dagen idag har varit minst lika jobbig. Det är verkligen inte bra att vara ensam när man är deppig. Då tänker och grubblar man ännu mer.

Men "som tur är" så stod vi inte dom så nära eller vad man ska säga. Vi hade inte så bra kontakt med dom. Så själva helheten av att han är borta gör inte så ont (det lät inte bra men vet inte hur jag ska förklara)
Det sjukaste av allt är att detta är det 5:e dödsfallet på 1 år nu! Nu får det fan vara bra med eländet! Jag vill kunna njuta av mitt liv och min familj! Inte trippa nervöst på tå och vänta på nästa tråkiga besked!

Fuck!!

Det känns som mitt hjärta slitits itu! Gamla sår har slitits upp från sina gömställen. Trodde att de var väl gömda. Ont, det gör så ont! Trodde inte det kunde göra så här ont efter så lång tid.

Varför kan man aldrig få må riktigt bra? Varför är det alltid nånting som ska sätta käppar i hjulet?
När ska man få njuta av livet?
Hur kan det vara så orättvisst?
Den ena tråkigheten avlöser den andra, innan man ens hunnit hämta andan.
Hur mycket ska man orka med egentligen?

Varje månad runt den 25:e får jag alltid svårt att sova och ont i magen. Detta beror ju givetvis på den berömda räkningshögen. Och jag är säkert inte den enda i världen som känner såhär. Och jag tycker inte att det är en så jobbig tid att inte kunna sova ordentligt. Att detta kan vara så ångestframkallande är skrämmande.

Jag är trött på att behöva vända och vrida på varenda krona hela tiden! Det är hela tiden någon extra utgift! Som nu! Bromsar till bilen! Och det är ju inte helt gratis! Men får hoppas att det inte är så farligt som jag befarar! Det återstår att se senare!